Verkligheten slår till

När jag skriver skolarbete händer det ofta att jag spårar ur och börjar tänka på ganska orelaterade saker. Det hände precis (fast den här gången inte så orelaterat) när jag kom på att jag i sommar förhoppningsvis står där med min failiga fil. kand i flummvetenskap.

Alltså, vad ska jag ta mig till den dagen?! Att gå till arbetsförmedlingen är något som jag verkligen INTE kommer att göra en gång till. Att göra det är för mig som inte har några meriter alls helt värdelöst då det endast resulterar i att de aktiverar mig genom olika aktiviteter som inte ger mig någonting och säger att jag nog ska söka det där jobbet där man får stoppa fakturor i kuvert och klistra igen (Ja, jag sökte ett sånt jobb förut men de ville inte ha mig...haha :D).

Min enda utväg och sista hopp om ett liv som inte går ut på att bo i ett tält i rocklundaskogen blir då alltså att försöka söka ett jobb själv.

Det är här mitt onaturligt störda sociala handikapp kommer in. Jag har för det mesta inte SÅ (haha vem fan försöker jag föra bakom ljuset? Jag är den största sociala miffot ever) stora problem att prata med okända människor. Däremot har jag väldigt svårt att framföra en normal konversation när det är något jag vill ha av den andra personen, tex en praktikplats. Det känns som om jag bara stör och inte är särsklit önskvärd :(

Så, min plan är att till nästa sommar göra upp en lista över ställen jag tycker skulle vara kul att praktisera på. Men, eftersom jag kommer göra bort mig ganska allvarligt på åtminstone de 5 första platserna så gäller det att jag placerar de ställen jag minst skulle vilja arbeta på först. Det skulle ju vara ett väldigt stort FAIL att gå till typ... Nationalmuseum (haha, dit vågar jag inte ens gå till på 20:e försöket!) på första försöket och bete sig som det spån jag är.

Faktum är att jag har väldigt svårt att tro att jag någonsin skulle lyckas blända personalansvarig på någon av alla de museum och liknande som jag tycker om. Min nervositet skulle inte finna några gränser i en sådan situation. Troligen skulle jag finna det hela mycket enklare om jag gick någonstans som jag inte känner så stor entusiasm inför.

"Jaha, så du söker jobbet som turistguide till Treriksröset?"
"JAJAMEN! Det har varit min dröm i flera års tid att få guida turister till vårt fina rös!"

Jag är nämligen ganska bra på att ljuga.

Men, summa summarum: Först bränner jag mina chanser i Västerås, sedan arbetar jag mig utåt i landet.

Allt slutar såhär: