Felet med MDH.

Jag tror jag såhär mitt i uppsatsskrivandet kommit på vad som är felet med MDH.

Det är inte tillräckligt flummigt.

Troligen beror detta på att skolan är teknikinriktad och det smittar av sig på alla kurser.

När jag skriver uppsats är det inte ovanligt att jag skriver den avslutande diskussionen först, jag vet ju ändå vad de är jag vill och kommer att komma fram till. I uppsatsen jag skriver just nu sitter jag och tvekar hela tiden om de slutsatser jag drar verkligen kommer att accepteras av skolan. Jag känner hela tiden att fritt tänkande inte är lika accepterat på MDH som på SU. På MDH vill man ha allting svart på vitt, på SU öppnar man gärna upp för vidare diskussion och analys.

Men det känns ändå bra när jag skriver uppsatsen. Äntligen kan jag konstatera att jag, även om det var jobbigt, faktiskt lärde mig väldigt mycket under våren på SU. Jag skulle lätt kunna hålla ett föredrag, helt oförberedd, om Sveriges arkitekturhistoria, med social bakgrund och genomgripande stilanalys, mellan 1920 och 1980. Det gäller bara att tänka utanför ramarna, och, framförallt; Tillåta sig att tänka själv.

Något mer jag finner att jag lärt mig från min tid på SU är att jag tycks fått en jävla förmåga att analysera olika situationer, jag vet inte om jag inbillar mig, men jag tror tusan att jag lärt mig läsa av folks beteenden och faktiskt kunna dra rationella slutsatser om deras ambitioner. Jag har hitills haft rätt i de flesta fall, kan jag ju tillägga. Jag tror det har att göra med att de kurser jag gått varit väldigt kreativt utvecklande. Eller är det kanske den där 5p-kursen i socialantropologi som jag tog våren -07 som börjat göra sig hörd? Haha :D

Hursomhelst, eftersom jag blivit mer benägen att analysera olika problem har detta lett till väldigt djupa diskussioner om olika saker med andra människor, och DET har lett till att jag har mycket lättare att tala och analysera i skolan. Cirkeln sluten.

Kan ju då också dra slutsatsen att börja studera på SU faktiskt är något av det bästa jag gjort i hela mitt liv. Även om allt känns skit just nu har jag ändå valt rätt och det känns som att om jag är beredd att verkligen satsa på mina studier kommer allt bli sjukt bra i slutändan...

Fyfan. Jag längtar så jävla mycket till Stockholms Universitet att jag snart börjar grina.

Jädra skit.

Jag var två poång från att få godkänt på senaste provet. Var ju iofs ett helt okej resultat med tanke på hur lite jag hann läsa inför det. Tar det nog vid nästa provtillfälle.

För övrigt har jag nu lyckats komma igång med min (mitt?) promemoria. Det går sådär. Kan inte direkt säga att jag har någon motivation till det hela.

Såg Bond igår. Den var helt okej. Casino Royale var dock bättre.

Konstaterande: Det existerar inte en enda Bondfilm där jag helt förstår handlingen. Jag vet inte om det beror på bristande engagemang eller dumhet från min sida. Eller om det är så att det inte är meningen att man ska förstå dem.

Det är fan inte sant.

Som om allt inte var skit redan så har det nu uppkommit ÄNNU ett jävla ångestmoment för mig i skolan. VAD FAN?!

Jag ställer nu frågan som jag som jag begrundat ett antal år:
Hur lyckas jag hela tiden hamna i de mest konstiga situationerna?

Jag vill inte gå till skolan på tisdag. Men jag måste. För Kåren vill prata med SAMTLIGA i klassen.

Hualigen.

Grupparbete.

Ah. Har jobbat hela dagen med ett grupparbete som ju inte blev av eftersom ja, jag blev dissad av min grupp. detär faktiskt inte så enkelt att göra ett sådant arbete själv. Först måste man ju göra tredubbelt så mycket som man borde göra och att diskutera med sig själv är inte så enkelt det heller.

Men nu är det gjort. Nu måste jag börja med förberedelserna inför PM seminariet imorgon.

Ja, sen har min stora dator kraschat också. Hårddisken är totalt utraderad. OCH tv:n gick sönder i förmiddags. Skit också. Är mest deprimerad över att jag hade lite foton på datorn som jag inte skrivit ut än. Blir till att rekonstruera dem i helgen. Hahah :D

Åh.

Jag har insett under dagen att jag är en stor ärkemes.

Att jag har problem att uttrycka mig känslomässigt är ju knappast en nyhet. Att jag däremot verkar ha stora problem med att uttrycka total avsaknad av känslor också är något nytt.

Och då slår jag på trevlig-madde och lyckas med det få den stackarn att tro att jag är intresserad. Och när det kommer glasklara sjukt-intresserad-kommentarer från honom skämtar jag bort allt och börjar prata om något annat.

Jag önskar verkligen att jag var intresserad av killen, han är skitsöt, lite småcool, har riktigt schysst stil och verkar jättesnäll... Men han attraherar mig inte för fem öre. Inte min stil alls. Jag skulle bara känna mig totalt jävla off om jag var med honom.

Det här kommer nog att sluta med att jag börjar Mercy-dejta. Jag känner mig så jävla elak när jag dissar honom.

Jahaja. Ja. Ångest.

Okej, först vill jag bara säga att haloweenfesten var jättekul! Då var det bekräftat att bara man är utklädd så kan det inte gå fel.

Ungefär där slutar sedan roligheterna och ångesten tar vid.

Jag blev förföljd av okänd kille, nackdelen med utklätt folk är att man inte ser vem det är. Hm. Det var lite läskigt.

En annan människa fick mig att känna mig lite nervös vilket resulterade i att jag försökte skratta bort pinsamheterna och köra *ryggdunk* (ah, klassikern!)

Ja, och sedan på slutet så infann sig då ångesten. Och inte vilken ångest som helst, neheeej, den här var som en käftsmäll över allt annat dåligt som hänt under året. FY FAN. Jag klarar inte av det här, jag orkar inte. Men jag är alldeles för snäll för att vara otrevlig och visa att jag INTE är intresserad. ALLS. NÅGONSIN. EVER.

Ja, så nästa vecka blir det till att vara på alerten i skolan och vara ständigt förberedd på att slänga sig undan och gömma sig.

YAAAAAY! :(

Maskerad!!!

JEEEEJ! It ez finally happening!

Ikväll är det halloweenfest på kåren. OMG Fatta hur ohälsosamt länge jag planerat inför det här! Jag började reka redan i december förra året.

Om det inte blir kul ikväll blir jag seriöst förbannad. Fast, det ska faktiskt till mycket för att en sådan här kväll ska bli förstörd (tänk, öl slängd i ansiktet-nedslagen-och-drogad-dåligt).

Jag är faktiskt ganska säker på att det kommer bli jätteroligt.

Äntligen får jag dra på mig min rödluvan outfit och strutta my stuff. Jag blir nästan lite orolig för mig själv eftersom jag känner mig väldigt hemma i den där klänningen och luvan. Hm...

Nu ska jag ladda kameran. Sen blir det till att förbereda sig på att vara in-character hela kvällen.