Tennisboll i huvudet

I fredags när vi skulle ha redovisning i gamla stan i två timmar smällde det till och blev svinkallt. Jag satte på mig hur mycket kläder som helst men det hjälpte inte. Jag kom även väldigt tidigt upp till Stockholm och tänkte att jag skulle gena över borggården vid slottet för att göra dagen mer spännande. Jag fick dock tvärvända som en jävla idiot framför en massa turister eftersom högvakten just ägde rum. FAN. Jag såg ganska dum ut.

Sen när jag gick prästgatan ner mot järntorget fick jag en TENNISBOLL I HUVUDET. Hur höga är oddsen för att något sådant ska hända? Den föll ju inte från ingenstans direkt, kom från en skolgård, men ändå.

Jag fick vänta nästan en timme innan vandringen skulle börja och jag började redan då förvandlas till en ispinne. Naturligtvis kunde jag inte smyga ifrån som hälften av klassen gjorde eftersom Riddarhuset skulle vara det sista stoppet. Ensam och sist som vanligt alltså. Men det gick rätt bra när jag väl började även om jag hade svårt att uttala vissa ord eftersom mina läppar var stela.

Haha. Det är så jävla typiskt. Speciellt tennisbollen. Alltid när jag försöker gå med någon slags värdighet smäller det till och händer något. Jag kan räkna upp en rad incidenter på samma tema. I höstas, till exempel, när jag upptäckte en extremt snygg kille i skolan så slutade det med att jag snubblade i trappen mitt framför honom. Eller när jag går i högklackat och lyckas se riktigt snygg ut i fem sekunder innan jag faller. Jag har lyckats gå in i glasrutor "Vaffan, jag trodde det var en öppning här!".

I lördags skulle jag, Maria, Åsa, Magnus och Simon bowla på Strike. När vi kommer ner upptäckte vi att det troligen hade varit smart att boka en bana innan. Så det blev inget. Vi gick till Sky Bar istället och där var ljudnivån så sjukt hög att vi faktiskt inte hörde vad vi pratade om, så det slutade med att vi bara satt och fånflinade mot varandra. Men det var kul ändå. Speciellt hissen upp, jag får alltid för mig att den ska skjuta ut genom taket som en projektil eftersom den går så snabbt.
Sen när jag gick hem från bussen i mörkret lyckades jag skrämma upp mig själv riktigt jävla ordentligt, och det slutade med att jag sprang sista biten. Jag funderade sedan på vad det är jag är rädd för;

Våldtäktssmän? Njae...
Rånare? Näää...
Varulvar? JAAAAA!!!

Jag har helt enkelt läst för mycket skräcknoveller. Värsta är väl att dylika varelser troligen känner min skräck på flera hundra meters avstånd och det torde ju då förvärra min situation.

Skit också. :(