Det här med barn.

Ja vad är tjusningen med barn egentligen? Jag fattar inte.

I helgen hade jag äran att träffa ett riktigt praktexempel till snorunge. En såndär som man undrar vad den ska växa upp till. Ett adhd-monster.

Denna herrn är 20 år yngre än mig (hualigen!) ägnar sina dagar åt att hänga på dagis, lära sig fula ord och bara vara allmänt dryg.

Just en sådan figur som verkar ha en förkärlek till att jävlas med MIG. Troligen för att de ser att jag ogillar dem och deras högst ohyfsade manér.

Ja, så dagen blev fylld av "lyft mig igeeeeeeeen!!!!!" "snurra runt!!!" och ett och annat slag på smalbenet/armen/ryggen/huvudet. Bäst med detta är att man inte riktigt vill säga åt äcklona att sluta eftersom man inte vill vara förälder åt dem.

När han sedan skulle hem, äntligen, envisades han med att fråga "Är det här RÄTT??!!" samtidigt som han satte högerskon på vänterfoten för sjuttioelfte gången. Att söka uppmärksamhet genom att fördumma sig själv är aldrig en hit hos mig.

Om jag får barn i framtiden vill jag ha en som är söt, snäll, och lugn. I alla fall för det mesta. Ett vilddjur kan man ju fan inte skaffa när man INTE planerar bo i något som kan liknas med IKEAs lekrum. En unge som kan vistas i städade rum utan att få psykbryt är enda alternativet.