Mäh!

Ok. Min stationära dator har tydligen bestämt sig för att den inte är kompatibel med sig själv helt plötsligt. Jag formaterade om hela idag och efter nyinstallationen känner den inte ens igen sitt egna grafikkort. Jag har testat alla skivor den kom med och installerat allt jag kan men NÄEEE!!!

När jag ändå var i farten omformatterade jag min externa hårddisk och ändrade om filsystemet. Tydligen tar sådant 12 timmar. Men nu bör jag kunna spara filer som är riktigt massiva så det var värt det. Förutsatt att det funkar det vill säga.

Weeee! nu jävlar ska jag ladda ner filmer i IMAX bluray-format och riktigt spana på folks porer! Hoho! Högupplöst film here I come!

Fast vänta, det här var kul!

Efter att just ha skrivit det där deppiga inlägget nedan hittade jag mitt schema från hösten 2007.

Tydligen, så hade vi 3 stycken obligatoriska emaxinerande seminarier under den terminen. Jag gick inte på en enda och jag märkte inte av något i mitt slutbetyg?

Hahahahahahahaha!!!!!!!!!!! Känns som en mindre seger. Såhär 1,5 år senare.

Bah!

Allt är åt helvete. Vet inte riktigt vad det är. Har mått illa hela natten och gör det nu med. Kanske har det med att göra att jag ligger efter med skolarbetet. Eller så börjar jag bli sjuk. ELLER så börjar jag bli helt deprimerad igen.

Det sista vill jag verkligen inte ska vara sant. Men faktiskt börjar jag få samma obehagskänslor som jag hade innan jag gick in helt i väggen i november 2004. Jag fattar inte riktigt hur oerhört illa jag mådde då. Det slog till på en dag (även om det troligen legat och grott under hela gymnasiet). Världens jävla ångestattack helt plötsligt, sen var jag däckad i tre veckor. Jag orkade knappt äta, det enda jag kunde tänka på var att inget betydde något längre. Jag orkade inte ens se på tv. Minns att jag försökte titta på Roomservice en kväll och allt jag kunde tänka var varför de ansträngde sig att bygga så fint när alla ändå ska dö en dag... Kanske var det någon slags 20-årskris. Hur det än var så tog det till sommaren 2005 innan jag började känna mig som mig själv igen.

Under den här perioden inträffade det mest förudmjukande läkarbesöket i mitt liv. Efter ett tag orkade jag inte med mig själv längre och gick till husläkaren. Jag minns att jag försökte förklara hur jag kände mig. Direkt trodde den jäveln att jag KNARKADE. What the fuckers? Den fan insisterade på att se mina armar. Trevligt! Sen fick jag erbjudande om lyckopiller och lite sömntabletter. Eh. Ok. Kanske skulle du undersökt saken lite närmare? Jag menar, när du trodde att jag var missbrukare och allt? Eller ville du helt enkelt slippa se mig igen?

Två sekunder senare gick jag därifrån och bestämde mig för att härda ut istället. Det skulle visa sig bli ganska jobbigt, men faktiskt så kom jag ur hela den där mörka perioden som en helt ny människa. Någonstans tror jag att jag behövde må dåligt ett tag för att... Uppskatta mig själv.

Om det är något liknande på gång vet jag inte hur jag ska orka med att skriva min uppsats. Det finns nog inget mer oinspirerat tillstånd än att ha tappat lusten att leva. Men nej, inte ska det bli så illa igen? Har jag inte gått igenom hela det där en gång? Har jag inte redan konstaterat att livet är en bitch sen dör man? Att man i alla fall kan göra det bästa av situationen och försöka ha kul medan man kan?

Tänk positivt nu.... POSITIVT!!!!

Jahapp, så har jag skrivit det mest utlämnande inlägget på den här bloggen. Nu ska jag lyssna på glad 80-talsmusik och försöka avsluta den här jäkla litteraturkursen.

Sommarkurs?

Funderar på att anmäla mig till en psykoanalyskurs i sommar. Men jag vet inte. Ska jag verkligen spendera hela sommaren med Freud?

Om jag gör det tänker jag låta det här bli mitt soundtrack:

Mmmmm... shoes.

Ett par Nike Flash Mtr inhandlades igår och jag är helnöjd. Jag har spanat på dem rätt länge. Inte kritvita "hej-här-kommer-jag-med-mina-nya-skor" och inte helt tråk-svarta. Nej de är gråa med svarta lackdetaljer...Oooiii! Perfekt!

Planer.

Har ägnat det mesta av denna dag med att planera inför framtiden. Dessa planer är ju som jag märkt ständigt i förändring hos mig, men just nu vill jag det här;

Plugga tills årskiftet 09/10. Sedan gå ner till arbetsförmedlingen och tvinga dem att sätta mig på någon tråkig kurs som jag kan glida igenom låtsasintresserad utan att egentligen bry mig ett skit. Sen kan jag hamna på donken eller var fan som helst, jag vill bara ha pengar. Herregud, det skulle faktiskt vara himmelriket på jorden att till och med hamna hos SAMHALL, tänk att få slippa dessa jävla snobbiga doktorsavhandlingar med akademiskt finspråk och istället hasa runt i fula blåställ och sopa trappuppgångar och ta tvåtimmars fikapauser! Wohoo!

Om jag slutar plugga kommer jag ju ha 30 poäng som jag måste ta in. Antingen gör jag så att jag pluggar något på distans, engelska skulle vara kul, eller så försöker jag samla in de förlorade poängen från historian...

Sen kan jag förhoppningsvis inkassera min fil.kand i konstvetenskap någon gång under hösten 2010, eller under 2011.

Men. Sen är det ju också det här med att jag börjar känna mig överjävligt instängd i Västerås. Inget med den här staden roar mig längre. Fan. Vet inte hur jag ska göra med den biten alls faktiskt.

Nu har jag lyckats igen!

Ja, alltså, med att skriva en recension av en bok jag inte fattar ett skit av!

Men jag har hittat min favoritmening i den i alla fall;

"... men det är en tjugotvåvåningserektion som pulserar nattetid"

Och den boken handlar alltså om arkitektur. Jag säger bara WTF och undrar när alla professorer ska börja tala i klartext.